Stad på karelska näset

Sök efter: Röda arméns storanfall på Karelska näset och dess innebörd Visa större bild Introduktion till artikeln av professor Stefan Forss: Då Finlands krigshistoria kommenteras i internationella media är det oftast landets kamp under vinterkriget som brukar nämnas.

Att Stalin inte gick vidare i sitt anfallskrig då finska arméns motståndskraft var helt på upphällningen i mars framstår alltjämt som ett mysterium. Rysslandsvänliga historiker vill alltjämt se det som ett bevis på diktatorns goda vilja.

Sovjetunionens ambitioner rörande Finlands var därmed inte alls förbi men den slutliga uppgörelsen kom att ske först då Röda armén inledde sin storoffensiv den 9 juni , planerad att verkställas snabbt och effektivt då västvärldens ögon var fästa på de allierades landstigning i Normandie.

På en dryg månad skulle finska armén vara slagen och Röda armén i Helsingfors. Under två månader kämpade Finlands soldater med kniven mot strupen för sin och landets existens mot en hårdför, överlägset utrustad och segervan motståndare av helt annan kaliber än den röda armé som lidit kolossala förluster i vinterkriget.

Finska armén lyckades vända det närmast oundvikliga nederlaget efter Viborgs fall den 20 juni till en osannolik framgång, till det som senare beskrevs med ordet avvärjningsseger, en term som sägs ha myntats av jägargeneral Lennart Oesch, som i mitten av juni tog ansvaret för försvaret på Karelska näset, där läget då var kaotiskt.

Denna son till schweiziska invandrare har med goda skäl betecknats som landets räddare. Oesch fick som förstärkning från Östkarelen en rad kompetent ledda frontförband som kämpade energiskt och uthålligt tills fienden slutligen stoppades.

Även ett litet svenskt kompani frivilliga soldater i svenskspråkiga IR 13 kämpade heroiskt till bristningsgränsen utan hänsyn till förluster. Ögonblicket för den första avvärjningssegern kan fastställas till ca kl. Ryssarna hade på morgonen lyckats få två kompanier i land på Tienhaaras strand för att etablera ett brohuvud, och den okuvligt beslutsamma och driftiga kommendören för IR 61, överstelöjtnant Alpo Marttinen gav order att ryssarna måste kastas tillbaka.

Då ÖB Mannerheim på kvällen hörde Marttinen rapportera att Tienhaara håller, befordrade marskalken honom omgående. Ni har räddat landet, åtminstone för ögonblicket. Efter att Röda armén förlorat två divisioner vid Ilomants i augusti tvingades man ge upp sina försök och intog försvarsställning.

Då vapenstilleståndet ingicks i september stod finska armén numerärt och materiellt starkare än någonsin tidigare under kriget och en god bit öster om Finlands nuvarande gränser. Två svenska statsministrar Carl Bildt och Göran Persson har uttryckt sin uppskattning för finska arméns insatser sommaren och hur det på ett avgörande sätt inverkade positivt på Sveriges ställning under kalla kriget.

Man fick inte Sovjet till granne vid Torne älv. I juni brakade helvetet löst [1] Strider i Ihantala 30 juni Slaget i Tali-Ihantala var Nordens största fältslag, men också här lyckades de finländska styrkorna stoppa den numerärt överlägsna fienden.

Svenska städer i ryssland

Foto: SA-kuva. För 80 år sedan inleddes den sovjetiska storoffensiven. På en enda dag, den 10 juni , ­stupade finländare. Röda armén hade sikte på Helsingfors, men stoppades på Karelska näset. Några dagar av oroväckande tystnad. Sedan brakade helvetet löst.

Fredagen den 9 juni klockan Den finländska frontlinjen i Valkeasaari utsätts för massiv artilleribeskjutning och flygbombardemang, bombas sönder och samman. Det är bara början. Dagen därpå inleder Sovjetunionen sin storoffensiv. Röda armén är förkrossande överlägsen i numerär, i vapen, materiel och eldstyrka.

Den 10 juni blir en nattsvart dag. Styrkorna tvingas under panikartade former retirera från de ställningar som bildat front sedan senhösten Bild: SA-Kuva. Högkvarteret i S:t Michel där överbefälhavaren, marskalken av Finland C. Mannerheim var stationerad var inte förberett på storoffensiven.

Det hade inte gjorts tillräckliga förberedelser för att förstärka fronten eller försvarslinjerna på Karelska näset. Försvarsexperten och författaren, professor Stefan Forss säger att ledningen visste att ett storanfall skulle komma, men inte när. Forss benämner Sovjet som Ryssland, och det gör vi även i denna text.

Då bröt Ryssland blockaden mot Leningrad och kunde sätta igång sin offensiv västerut. En annan vändpunkt hade kommit redan då tyskarna besegrades vid Stalingrad. Och blickade man ut över andra världskrigets Europa hade de allierade landstigit i Normandie den 6 juni.

De så kallade pansarnävarna som Finland fick från Tyskland fick stor betydelse under striderna på Karelska näset Ett stort antal ryska stridsvagnar förstördes. Bild: SA-Kuva Forss säger att underrättelsetjänsten hade uppgifter om den stora ansamlingen av soldater, artilleripjäser och pansarvagnar bakom den ryska försvarslinjen, men informationen nådde inte fram.

Spaningsflyget hade klart för sig hur massivt anfallet skulle bli och hade även fotografier som förmedlades vidare. Men de fastnade hos någon artillerienhet som ville ha bilderna som måldata för det egna artilleriet. Man missade den stora helhetsbilden, att storanfallet var på väg.

Mannerheims högra hand, generallöjtnant Aksel Airo, har senare kritiserats för att uppgifterna om den förestående offensiven inte nådde överbefälhavaren. Det mest berömda fotot från Ihantala. Bild: SA-arkiv Men beredskapen hade alltså inte höjts, och det fanns inte mycket att sätta emot när ryska infanterister med understöd av stridsvagnar och artilleri — totalt drygt 20 divisioner — och flyg vällde över dem.

På alla sätt var fienden numerärt överlägsen, Sovjet hade fem gånger så många stridsvagnar och femton gånger så många flygplan. Nenonen var ursinnig. Om han fått veta om storoffensiven i tid kunde artilleriet ha gett kraftigare eldstöd. Dessutom hade man kunnat förhindra att artilleripjäser föll i fiendens händer.

Stalins plan var att Viborg — före kriget Finlands näst största stad — skulle erövras inom 14 dagar. Röda armén skulle ha erövrat huvudstaden i mitten av juli. Den finska armén skulle krossas. Hade det lyckats är den allmänna bedömningen att Finland skulle ha gått kanske ett ännu värre öde till mötes än de baltiska länderna, ockupation som del av Sovjet med allt det skulle ha inneburit av deporteringar och förtryck.

Självständigheten vore förlorad. Finlands framtid låg alltså i vågskålen Mannerheim fyllde 75 år den 4 juni och Adolf Hitler kom på överraskningsbesök till Immola flygfält i Imatra. Stefan Forss säger att Mannerheim var mycket orolig för utgången i kriget redan senhösten , när den tyska offensiven på sovjetiskt territorium hade kört fast.

På marskalkens årsdag, den 4 juni , kom Hitler överraskande på besök. Mannerheim själv var måttligt förtjust i diktatorns besök. Men det gällde att visa god min och fortsätta vapenbrödraskapet med Tyskland. Finlands öde låg i vågskålen sommaren , för 80 år sedan.

Stalin skulle krossa den finska armén, men kom på andra tankar efter de hårda striderna på Karelska näset, säger professor Stefan Forss. Bild: Privat. Förhandlingar om separatfred hade strandat på orimligt hårda villkor. Finland var inte berett till villkorslös kapitulation.

Och beroendet av Tyskland var stort. Tyskland hade trupper på finsk mark, ansvarade för flera frontavsnitt och bidrog med krigsmateriel. Hjälpen från den tyska krigsmaskinen var nödvändig. Men Finland hade konsekvent vägrat att delta i belägringen av Leningrad, utan höll sig i Karelen till den frontlinje som etablerats Vårvintern började Ryssland avancera västerut och på försommaren stod alltså Finland i tur.

På tio dagar ryckte de ryska styrkorna fram kilometer. Viborg intogs den 20 juni. Staden var före kriget Finlands näst största stad. Spriten kommer finländarna till undsättning. Väl i Viborg firade segerrusiga ryska soldater sin snabba framryckning, och offensiven gör halt i ett par dagars tid.

Det utvilade finlandssvenska regementet IR 61 kom till ­Tienhaara från Fjärrkarelen. IR s kommendör, överstelöjtnant Alpo Marttinen inspekterar ställningarna i Tienhaara den 25 juni Marttinen utnämndes till Mannerheimriddare bland annat för insatserna vid Tienhaara.

Tienhaara var en obetydlig by nära Viborg, men av stor strategisk betydelse. IR s regementskommendör, överstelöjtnant Alpo Marttinen sade med emfas till sina soldater att Tienhaara är Finlands lås — och det skulle förbli låst, påminner Forss.

Tack vare IR 61 och ett kraftfullt artilleristöd kunde fienden inte dyrka upp låset. Striderna i Tienhaara var som mest intensiva midsommaraftonen den 23 juni. Där i Tienhaara tog finska armén sin första avvärjningsseger, som lade grunden för fortsättningen.

Men den kom inte gratis. Förlusterna var stora. Soldat Ernst Råstu, 19 år, Närpes. Korpral Georg Grönlund, 29 år, Tjöck. Löjtnant Karl-Gustaf Dahl, 28 år, Korsholm. Soldat Hilding Gädda, 22 år, Replot. Han kan sin krigshistoria, Stefan Forss, född i Jakobstad och bosatt i Esbo.

Han har varit ledande forskare i säkerhets- och försvarspolitik och är docent vid Försvarshögskolan i Finland. Han är medlem i Finlands krigsvetenskapliga samfund och Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Stefan Forss har varit med och skrivit manus till Åke Lindmans filmer Framom främsta linjen och Tali-Ihantala