Över på franska brevväxlingen lyrics

Publicerad Lästid: 11 minuter Den amerikanske historikern Jonathan Beecher tar i den lika informativa som underhållande Writers and Revolution: Intellectuals and the French Revolution of upp flera av tidens kända namn som George Sand, Marx och Flaubert.

Således en misslyckad revolution, även om den ristade in en cesur i historien som har blivit en oundgänglig referenspunkt. Redan efter några år följdes den av den statskupp som inrättade det andra kejsardömet under Louis Napoleon. Det var en utveckling hånad av Marx: revolutionen upprepad som fars.

De kulminerade, och avslutades, på Storkyrkobrinken med att kavalleriet sköt skarpt och dödade 18 demonstranter. Dixikons nyhetsbrev? Det var något av en litterär revolution.

Om den franska revolutionen har den amerikanske historikern Jonathan Beecher skrivit en lika informativ som underhållande bok: Writers and Revolution: Intellectuals and the French Revolution of Därefter går han igenom var och en av de deltagande dock ej Sue och Baudelaire eftersom de inte tycks ha lämnat just några minnesbilder eller kommentarer efter sig.

Var och en får ett utförligt kapitel i boken, som blir något av en intellektuell biografi med inriktning på revolutionen: hur man tog del och bidrog, hur man kommenterade och skrev, hur man efterbehandlade. Allt skrivet med utomordentlig sakkunskap, därtill ledigt och rentav medryckande.

Poesin som politisk kraft! Ordet som skulle frälsa världen! Han hoppade snart av och skrev senare en självrättfärdig revolutionshistoria där han menar sig ha räddat Frankrike från inbördeskrig. Men när det kommer till våldsamheter backar hon och ger upp politiken och övergår till att skriva pastorala romaner.

Beecher framhåller den som den bästa av de samtida. Victor Hugo deltar till en början på regeringssidan men glider över till republikanerna när Louis-Napoleon börjar få makt. Och när denne gör sig till kejsare går Hugo in i sin 19 år långa exil varifrån han oförtröttligt smädar kejsaren som Napoléon le petit , som han också titulerar en otroligt populär pamflett.

Och i t. Les Misérables skildrar han bland mycket annat folkliga strider Alexis de Tocqueville, som blir del av regeringssidan och rentav utrikesminister en kort tid, visar ingen pardon när det folkliga upproret slås ner. Men distanserar sig ändå från Louis-Napoleon och skrev, också han, sina minnen i Souvenirs de Upproret inger stora förhoppningar som kommer på skam.

Hans självbiografi uppskattas av Beecher som ett livligt vittnesmål om perioden i ett europeiskt perspektiv men med Paris i centrum. Marx uppehöll sig i Paris en period runt men fick följa revolutionen från England och skrev först om klasstriderna i Frankrike efter kuppen , Louis-Bonapartes e Brumaire.

Och som, förstås, döljer det som Marx redan anser avgörande, klass-intressena. Flaubert var opolitisk, eller snarare anti-politisk, och tillbringade bland pyramiderna i Egypten. Menf femton år senare plockade han upp tråden när han började skriva L´éducation sentimentale på svenska: Hjärtats fostran där huvudpersonen Frédérique är ett förvirrat vittne till revolutionen.

Flaubert läste som alltid in sig med omsorg och förvandlade sina intryck till skarpa bilder: massakern som avslutar upproret kondenseras till en enda avrättning. Och hela revolutionen liknar mest en naturkatastrof. I hans sista roman Bouvard et Pécuchet på svenska: Den eviga dumheten återkommer , nu som grym maskerad.

Men jag kommer på mig med att önska ett kapitel till — om Baudelaire. Han lär ha stått på barrikaderna , men att han inte får ett kapitel i boken beror förstås på att han sen inte alls tar upp sina erfarenheter eller minnen.

Åtminstone inte på ett sätt som historikern kan värdera eller använda. Gustave Courbet — Porträtt av Baudelaire Här beskuret, klicka på bilden för att se den i full storlek Men här kanske litteraturhistorikern kan komma in med en spekulation, baserad på att Baudelaire gärna uttrycker sig i allegoriska ordalag.

Kan man tänka sig att han skriver förtäckt om ? Att den leda — ennui och spleen — som präglar hans författarskap inte bara uttrycker besvikelse över samtidens andra kejsardöme utan också kan läsas som trauma. Som ett slags post-revolutionär tristesse.

Som sorg. Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm. Vad smidig, ädel växt, och benet till sin form som en statys! Jag drack i vanvettigt begär det ljuvas eggelse, en vällust som förtär ur ögats svartblå sky som gömde hemlig storm.

En blixt … och sedan natt! Skall vi ses i evigheten nu, på annan plats, långt bort? Kanske ej någonsin? För sent! Jag kände ej din väg, du inte min … Jag skulle älskat dig, och detta visste du! Ingvar Björkeson Baudelaire inleder med att beskriva det bedövande gatularmet.

Varför larmar det? Är det kanske trängsel och många röster? Ljuden av kärrorna mot stenläggningen? Kan man tänka sig något så att säga själsligt larm? Individualiteten som dränkt i mängden? I andra kejsardömets misär? Édouard Manet — La Parisienne Wikimedia commons Här, som ofta hos Baudelaire, ligger allegoriska dimensioner nära till hands: möjligheten att den konkreta situationen säger något utöver sig själv.

Detta gäller inte minst den kvinna som poeten får syn på och med vilken han tycks utväxla en hastig blick. Varför är hon sorgklädd? Baudelaire hade inte behövt tänka fram en änka för att skildra ett plötsligt möte, så sorgklädseln kan tänkas ha en vidare betydelse.

Vi kanske rentav inviteras till att associera till års misslyckade revolution i förhållande till den åtföljande reaktionen: kvinnan bär sorg efter de förhoppningar som blixtrade förbi men som begravts i andra kejsardömet. Dessutom är tredje radens tänkta evighetsmöte i franskan hållet i futurum, som en markering av att mötet är ett slags framtidsfantasi.

Det får man kalla en performativ gest: poeten verkställer det momentana sammanfallet av blixtljus och evig natt. Ljus och mörker, ögonblick och evighet, man och kvinna: motsatser som kolliderar i mötet på gatan, i larmet. Sista strofens slutrad är dessutom hållen i konjunktiv, något som understryker att det tilltal som poeten riktar till kvinnan bara pågår i hans huvud.

Sålunda: en blixt — som var ett revolutionsförsök, följt av den eviga natt som är livet i det andra kejsardömet. Och där de förhoppningar som väcktes och som lovade en framtid värd att älska inte är något annat än en fantasi.

I konjunktiv. Läser man på nu antytt vis så kommer man förstås till resultat som inte är specifika för utan gäller vilken social omkastning som helst, när plötsligt uppblommande förhoppningar övergår i eftertankens kranka blekhet. Baudelaires sonett kanske gör just det som litteraturen kan och bör göra: förvandlar det omedelbara intrycket till något allmängiltigt.

Och kanske års revolution, som den mest litterära av revolutioner, är just den mest allmängiltiga. Hemsida: melberg.