Avbildas på mången ikon

Eventuellt kan han i kommunalvalet locka unga som i annat fall röstat på Samlingspartiet. Både Pernaa och Väänänen berömmer Haglund för dennes sakkunskap, insatser i Europaparlamentet, hans flit och internationella erfarenheter. Samtidigt påpekar de att det krävs mycket arbete för att spränga språkgränsen.

Haglund får arbeta hårt för att göra sfp till ett parti med en stark profil också utanför språkfrågor, vilket han lyft fram som en av sina viktigaste föresatser som ny ordförande. Frågan har åtminstone två centrala dimensioner.

Dels handlar den om hur Calle Haglunds habitus i det offentliga blir möjlig att utläsa utifrån hans framträdanden och texter som beskriver honom. Dels handlar det om vad det innebär att denna habitus är stereotypt finlandssvensk, vad som i så fall konstituerar en sådan stereotypisk finlandssvenskhet och hur den presenteras i media, inte minst finskspråkiga media, men även finlandssvenska, eftersom helhetsbilden av Haglund och det finlandssvenska kan sägas formas av åtminstone de finska och finlandssvenska mediakommentarer och -presentationerna.

Att det är omöjligt att dra en absolut gräns mellan de två benämningarna innebär ändå inte att det inte skulle vara motiverat att göra denna distinktion. Elore ISSN , vol. Julkaisija: Suomen Kansantietouden Tutkijain Seura ry. Båda har ingått i landets största morgontidning, Helsingin Sanomat3.

En av texterna är ett stort reportage i tidningens NYT-veckobilaga 9— Texten är skriven av Tiina Tuppurainen, bilderna i reportaget är tagna av Tuomas Marttila. Mannerheim och Carl Haglund: en stark försvarsvilja och en osviklig stilkänsla.

Min metod i undersökningen kan beskrivas som kultursemiotisk. Den består av en närläsning av valda texter och bilder som förs in i ett tolkningssammanhang där jag genom val av teoretiskt perspektiv — tre olika, men relaterade symboliseringsprocesser, stereotypisering, ikonisering och branding samt teorier om dessa — undersöker hur ett medialt material skapar förståelser som kan gälla allt från en enskild persons offentliga persona till relationen mellan språkgrupper, de finsk- och de svenskspråkiga finländarna.

Närläsningen innebär att jag försöker tyda olika kulturellt och symboliskt signifikanta spår och tecken i det valda materialet. De enskilda tecknen måste dock sättas in i ett större tolkningsmässigt sammanhang för att kunna avlockas sina betydelser.

Här spelar tidigare texter och bilder en viktig roll vad gäller tolkningsansatsen. Att jag valt att undersöka hur Haglund presenteras i två större reportage i landets största morgontidning beror på att jag gärna vill närmare undersöka hur föreställningar om finlandssvenskt och finskt interagerar i mediala sammanhang.

Att den föreställda finlandssvenskhet man kan få syn på i de här reportagen geografiskt och kulturellt sett ligger på ett visst avstånd från den miljö jag själv lever i, det tvåspråkiga Vasa vid Finlands västkust, har jag upplevt som en klar fördel forskningsmässigt.

Jag identifierar mig inte med den här typen av finlandssvenskhet, men samtidigt har det finlandssvenska också i mitt fall en tydlig identitetsaspekt som jag hela tiden måste vara medveten om i min analys. Som viktiga intertexter för en förståelse av de representationer som aktualiseras i de två texterna läser jag tre andra texter från samma period — Den texten är skriven av journalisten och brandforskaren Katja Lindroos, teckningarna i reportaget är gjorda av Rami Niemi.

Sven-Erik Klinkmann: Calle Haglund — stereotyp, brand eller ikon? SK testade de vanligaste påståendena , i nr 34 av tidskriften, från den 27 augusti Reportaget är skrivet av Susan Heikkinen, illustrationerna är gjorda av Kaisa Rautaheimo. Miksi ruotsia puhuvat suomalaiset ovat niin tyylikkäitä?

Varför är de finländare som talar svenska så eleganta? Reportaget ingick i tidningen Olivia nr 1 januari Reportaget är skrivet av Heini Larros, bilderna i reportaget är tagna av Niklas Meltio. Tre Typer av symboliseringsprocesser Eftersom stereotypiseringen kan ses som en form av symbolisering är jag också intresserad av att parallellt med stereotypiseringen undersöka vilka andra symboliseringsprocesser som kan iakttas i det mediamaterial kring Haglund jag valt.

Jag kommer att att försöka se vad det är för olika typer av symboliseringsprocesser som sätts igång, vidmakthålls och förstärks i texterna, vem som utför symboliseringsproceserna, vad det är som står på spel i dessa texter, och även titta på frågan om hur Haglund själv eventuellt kan påverka det som presenteras i texterna och bilderna och vilka effekter det i så fall kan tänkas få.

Ett maktperspektiv är centralt för min undersökning. Jag frågar mig var denna makt egentligen finns, hur man kan avläsa den, på vilka nivåer, och hur frågorna om texternas konstruktion, stilistik, uppläggning, inklusive samverkan av ord och bild och mottagandet, förståelsen av texterna fungerar.

Undersökningen utgör inte någon receptionsanlys utan det jag företar mig är att studera vilka retoriska, narrativa och stilistiska medel och stilgrepp som sätts i spel i texterna och bilderna och hur den semiosis som skapas i texterna kommer till.

För att kunna göra detta krävs åtminstone följande avvägningar, det vill säga en förståelse av följande tre semiotiska nivåer i de undersökta texterna: Texternas och bildernas stilistiskt—estetiska nivå, konstruktionssystemet urval, den kognitiva nivån samt slutligen de försanthållanden av olika slag texterna tycks vila på den subjektivt—politiska nivån.

Sammanvägningen av de olika nivåerna i texternas och bildernas presentationsformer kan då i analysen i bästa fall leda fram till en fördjupad förståelse av det estetiska, emotionella och kognitiva utrymme som är tillgängligt för berättandet om finlandssvenskarna och det finlandssvenska 4 Ordet ikon kommer från latinets icon, som går tillbaka på den klassiska grekiskans είκών eikṓn , och betyder likhet, bild, porträtt.

Ordet har två delar, stereo som kommer från grekiskans stereos solid och franskans type som motsvarar svenskans typ, mönsterbild. Betydelsen bild utan förändring har registerats år , enligt Online etymology dictionary. Ordet kliché är relaterat till stereotyp och betyder ursprungligen en stereotyp, en elektrotyp eller en platta som kan användas i tryckerikonsten för att reproducera ord eller bilder.

I engelskan är ordet både ett substantiv och ett verb. Frågor om kontextualisering, frågor om i vilka media texterna presenteras, tidningarnas profil i de här frågorna och läsekretsens förförståelse och förmodade infallsvinklar i texterna är också viktiga, liksom frågan om vad som tidigare skrivits om finlandssvenskarna, i tidningar, men också andra framställningar.

Joachim Mickwitz talar om något som han kallar en massmedialiserad bild av den svenska språkgruppen — i de finska TV-nyheterna — vilken stöder sig på de de två diskurserna elitisering och exotisering. I samtliga fall har den språkliga aspekten lyfts fram i nyhetsinslagen.

Trots att de fakta som presenteras i sig kan anses objektiva är urvalet ett resultat av just ett val. Urvalet påverkar också den bild tittaren får av det behandlade temat. Den andra centrala frågeställningen som hans text aktualiserar är den om hur själva urvalet av material som journalisten väljer påverkar bilden av finlandssvenskarna.

I analysen av artiklarna kommer frågan om det visuella att ha en speciellt framskjuten plats. Genom att undersöka det utrymme som skapas i text- och bildhelheten utgående ifrån de tre olika strategierna för symbolisering blir det viktigt att undersöka vad som skiljer, vad som förenar de olika stategierna.

När blir eventuellt 7 Rüsen, Jörn ed. Kan de här symboliseringsprocesserna vara parallella? Hur kan man i så fall skilja dem åt? Vilken betydelse har media, medialiteten för de olika symbolformerna, vilken betydelse har den tänkta publiken för helheten av texter och bilder?

Kan man också se publiken som en aktör i detta sammanhang? För att kunna kontextualisera hur de tre symboliseringsstrategierna vad gäller den mediala presentationen av Calle Haglund i finska media kommer i spel är det nödvändigt att undersöka hur finlandssvenskheten presenteras mer allmänt i finska media.

Det gör jag genom att studera tre texter där det finlandssvenska under samma tidsperiod som de två texter jag undersöker för Haglunds del presenterats i finska mainstream tryckta media. Det gäller reportage om finlandssvenskheten i tidningarna Suomen Kuvalehti, Image och Olivia.

Också jämförelser med hur två andra kända finlandssvenska politiker inom Haglunds parti, sfp, Eva Biaudet och Astrid Thors, presenteras i finska media under samma period9 kan bidra till att kasta ljus över symboliseringsprocesserna. För att kunna beskriva den teoretiska modellen som tillämpas här gör jag en kort sammanfattning av de olika typer av symboliseringar som blir aktuella.

Viktigt att notera är att samtliga tre symboliseringsprocesser enligt teorierna om dem delar endel karaktäristika. De är avsedda att skapa läsbarhet också vad gäller det visuella , tydlighet, pregnans. De utgör semiotiskt sett olika typer av fusioneringar mellan tecknets två aspekter, det signifierande på engelska signifying, på franska signifiant och det signifierade på engelska signified, på franska signifié.

Samtidigt finns det, som jag kommer att visa. Begreppet har att göra med hur vi förhåller oss till vår omvärld på ett orienterande sätt. Det innehåller alltså vad man kunde kalla en kognitiv aspekt. Mediaforskaren Michael Pickering , s. Enligt Pickering behöver vi förstå stereotyperna som element för breda kulturella praktiker och processer som innehåller tydliga ideologiska värden.

De är ändå inte nödvändigtvis oundgängliga för vår perception och vårt kognitiva organiserande av de sociala världar vi lever i. Stereotyperna har enligt Pickering en grad av stelhet som kategorierna saknar. Den här stelheten är ett element i det ordnande av världen i rigida strukturer som stereotypiseringen eftersträvar, menar Pickering.

Stereotyperna markerar enligt honom 9 Samtliga analyserade tidningstexter, förutom reportaget om Eva Biaudet, är från talet. Biaudet-texten är från tidningen Images aprilnummer Ett område där användningen av stereotyper är mycket vanligt är humor.

I boken Beyond a Joke. The Limits of Humour , s. Frågeställningen har att göra med identitet och användningsområde. Frågan om vem om beskrivs humoristiskt av vem och vilka konsekvenser detta har är av avgörande vikt för att man ska kunna avgöra skämtets effekter och huruvida det är stötande eller inte, skriver Lockyer och Pickering.

Stereotypiseringen vad gäller skämt, exempelvis sådana som har ett antisemitiskt innehåll, måste avläsas inte bara i den aktuella kontexten utan också utifrån ett längre historiskt perspektiv, menar Lockyer och Pickering. Detta ligger väl i linje med det narratologen Meir Sternberg beskriver i Hebrews betweeen Cultures.

Group Portraits and National Literature där stereotyperna om hebréerna avläses som uttalat proteanska, det vill säga skiftande, föränderliga. Det finns enligt Sternberg ingen entydig förbindelse mellan stereotyp och nedsättande, fördomsfulla uttalanden om andra grupper.

Stereotypen kan vara också det, men dess användningsområde är betydligt större än så. Den kan också nyttjas för mer positiva, beundrande utsagor om en outgroup, eller den kan användas självreflexivt, som en meta-stereotyp, av en grupp som kan spegla sig via föreställningar om gruppen framställd av en utgrupp.

Etnologen Robert Cantwell säger att identitetsmetaforen blandar det signifierande i tecknet med det signifierade och därmed producerar ett moraliskt laddat s k ethneme, vilket enligt honom utgör det genererande tecknet i centrum av stereotypen.

Ethneme är en elementär begreppslig partikel med vilken andra liknande partiklar konstruerar kärnan i den sociala stereotypen. Ethnemet är ett signifierande tecken som rör sig över det sociala gränsområde som utmärker två grupper och tack vare den passagen blir ett karaktäriserande tecken.

Stereotypen kommer därmed att markera avståndet mellan två grupper, något som är dess formella avsikt att skapa och upprätthålla. Inom folkloristiken har Roger D. Abrahams utvecklat en förståelse av stereotyper som bygger på en uppdelning i s k ytliga och djupa stereotyper.

Den ytliga stereotypen skapar en bestämd, fast och förenklande bild av vad som i verkligheten är dynamiskt, elastiskt och komplext. Vad gäller representationer och fiktioner kommer de ytliga stereotyperna att inte längre vara begränsade av empiriska överväganden utan blir projektioner av rent subjektiva krafter.

Den djupa stereotypen demoniserar eller glorifierar sitt objekt, tillskriver det djuriska drifter eller krafter eller gudomlig vishet, godhet, renhet, styrka. Den djupa stereotypen omskapar världen utgående ifrån diktat som är grundade i rädsla, åtrå, hat, kärlek, frigjorda från den sociala verkligheten.

Talesättet eller uttrycket kan betecknas som en kliché eller stereotyp som använts och fortfarande används för att beskriva en grupp av finlandssvenskar eller ibland också hela gruppen finlandssvenskar, utpekade som speciellt rika, välsituerade eller bättre i något annat avseende än den finska folkmajoriteten, ett uttryck som historiskt sett kan spåras tillbaka till tiden före det demokratiska genombrottet i Finland, det vill säga innan ens begreppet finlandssvenskar ännu blivit gångbart på talet.

Asklepios

Är det möjligt att det kan användas för en nedvärdering av gruppen och samtidigt konstruera en förenklad kärnpresentation med betydelse för finlandssvenskarnas gruppsammanhållning och för karaktären hos deras självbilder? Graden av avstånd kan också avläsas som stereotypens styrka eller för att använda Abrahams dikotomi dess yta respektive djup.

Därmed är stereotypen rigid till sin karaktär men rigiditeten är relativ eftersom stereotyperna kan användas på olika sätt, beroende på bland annat intention och kontext. I det avseendet påminner stereotyperna om en annan språkfigur, ironin se närmare vad gäller finlandssvenskarna och det ironiska, Klinkmann under utgivning,