Bli av fjädrarna på fågeln

Staffan Lind Del I Förutom näbben och delar av benen är hela fågelkroppen täckt av olika slags fjädrar. Det är fjäderdräkten vi ser när vi tittar på en fågel. Tack vare fjädrarnas varierande form, storlek och färg kan en oerhörd mångfald av arter få ett specifikt utseende med hjälp av fågelkroppens grundform och fjäderbeklädnad.

Fågelfjädrar består av ett äggviteämne, keratin, samma ämne som hår och naglar är gjorda av. Varje fjäder sitter fast i ett litet säckformat skinnfack på fågelkroppen. I detta fack sitter spolen som utgör det runda skaftet längst ner på fjädern.

Denna spole övergår till ett långsträckt skaft som är fjäderns stomme. På skaftet sitter det två fan, själva fjäderytan, ett på varje sida om skaftet. På dessa strålar sitter det i sin tur ännu mindre trådar, så kallade bistrålar med små hakar på.

Det är dessa små hakar som gör att strålarna hakar samman med varandra likt ett kardborreband. Alla dessa strålar bildar släta, välformade ytor, fan, på skaftet. Flera utformingar Det finns två huvudtyper av fjädrar, dels konturfjädrar som utgör de stora fjädrarna såsom vingpennor, stjärtpennor samt de stora ving- och stjärttäckarna.

Den andra typen av fjädrar är dun, de saknar hakarna på bistrålarna och bildar därmed inga sammanhängande fan på skaftets sidor. Dunen som därmed blir yvigare och luftigare än konturfjädrarna sitter på i stort sett hela kroppen och är en viktig del av en fågels beklädnad.

Olika ändamål Fjäderdräkten har många uppgifter hos en fågel, den ska vara anpassad till artens levnadsförhållanden och ge den de bästa förutsättningarna att klara av dess behov. Långflyttning, segling, snabbhet, simmning, dykning eller smidighet, alla behov kräver en välanpassad fjäderdräkt.

Fjädrarna jämnar inte bara ut fågelkroppen och gör den strömlinjeformad för bästa flygförmåga, de ger även kamouflage och färgprakt. Dunen är även starkt värmeisolerande och vattenavvisande. Många sorter De enskilda fjädrarna är utformade på olika sätt beroende på var på fågelkroppen de sitter samt vilken funktion de har.

Ytterst på vingarna sitter handpennorna, hp, som är långa och smala. Mellan dem och kroppen sitter en rad armpennor, ap, som är kortare och svagt böjda. Tillsammans bildar dessa två fjädertyper själva vingytan. Mellan fjädrarnas spolar som sitter fast i vingen bildas det små hålrum som måste täppas till.

På vingens översida täcks dessa hål av de övre vingtäckarna, övt, och på undersidan av de undre vingtäckarna, uvt. På fågelns översida finns dels huvudets och halsens små fjädrar och dun samt ryggfjädrarna som sitter på ryggen, mellan vingarna.

Fågelns undersida utgörs av halsfjädrar, bröstfjädrar och bukfjädrar. På kroppens långsidor sitter det även sidfjädrar. Längst bak på fågeln sitter stjärten som består av stjärtpennorna, sp, de kan vara korta, långa,smala, breda, spetsiga eller trubbiga.

Även mellan stjärtpennornas spolar bildas det hålrum som måste täckas, där sitter de övre- och undre stjärttäckarna, öst samt ust. Nyfikenhet Ofta finner man en fjäder ute i naturen och ibland en hel hög med fjädrar och dun där en rovfågel har plockat av dessa från sitt byte.

När man står där i skogen med fjädern i handen vill man gärna veta från vilken art den kommer och vart på fågeln den har suttit, men mer om det i nedan. Del II Jag börjar med att repetera några förkortningar av de viktigaste fjädertyperna på en fågel.

Längst ut på vingarna sitter handpennorna, hp, mellan dem och kroppen sitter det en rad med armpennor, ap. Vingens översida är beklädd med övre v ingtäckarna, övt, och på vingens undersida motvaras de av de undre vingtäckarna, uvt. Fågelkroppen är täckt med en mängd olika sorters smådun, de viktigaste vid artbestämning är dock bröstfjädrar och ryggfjädrar.

Stjärten består av stjärtpennorna, sp, samt de övre och undre stjärttäckarna, öst och ust. Ruggning Precis som med våra kläder så slits fåglarnas kläder, fjädrarna, med tiden. De flyger, sitter ute i blåsväder, hoppar på marken, flyger in och ut i sina bohål eller risbon som ligger i träd och buskar.

Lymfom klåda

Detta leder till att fjäderdräkten nöts mot kvistar och ris, gräs och grus. Även när fåglarna sitter och putsar sina fjädrar för att hålla dem fina slits de så sakteliga. Fjädrarnas toppar nöts bort, strålarna som sitter på fjädrarnas skaft går av helt eller delvis, detta leder till att både flygförmågan och värmeisoleringen försämras.

För att råda bot på detta så byter fåglarna fjädrar en eller flera gånger per år, de ruggar. Det finns även fågelarter som ruggar för att helt och hållet byta utseende t. Det är vanligt att fåglar har olika vinter och sommardräkter.

Tillvägagångssätt Ruggningen går till på olika sätt hos fågelarterna. Vissa arter byter i stort sett alla vingpennorna samtidigt så att de tappar flygförmågan under några veckor. Innan han tappar alla vingpennorna har han ruggat kroppsdunen så att han ser ut som en hona.

Eftersom han har mist sin flygförmåga under några veckor så är det fördelaktigt för honom att bära honans bruna kamouflagedräkt. Gräsandshonan som har sina ungar att ta hand om och försvara under denna tid, ruggar cirka en månad senare när ungarna klarar sig själva.

Rovfåglar som hela tiden måste vara i toppform för att kunna jaga byter bara någon eller några fjädrar i taget så att inte flygförmågan blir nedsatt. De håller på att rugga i flera månader i sträck till skillnad från många andra fåglar som gör det på bara några veckor.

Utvecklingen Om vi ser till en enskild fjäder så lossnar spolen från skinnfacket som den sitter fast i när det är dags för ruggning och fjädern faller bort. På samma ställe som den gamla satt börjar nu en ny fjäder att växa. Först växer en hornhylsa ut som så småningom spricker upp och fanen skjuter ut.

När hela fjädern har växt ut så dras den levande vävnaden tillbaka ur spolen och den sluts. Nu är fjädern en död del likt en nagel eller ett hårstrå. Ruggningsmönster Det vanligaste är att stjärtpennorna ruggas parvis från mitten och utåt. Det samma gäller med handpennorna, de byts vanligtvis, en i taget, inifrån och ut.

Motsvarande fjädrar på båda vingarna ruggas samtidigt. Armpennorna byts på många olika sätt hos olika arter. Vissa arter med många armpennor byter några här och där medan andra arter byter dem från den ena sidan till den andra.

Några arter har ända upp till fyra ruggningsperioder. Huvuddelen av fåglarna ruggar på sensommaren eller på hösten. Då är häckningen avslutad och fjäderdräkten är ofta mycket sliten. De nya fjädrarna gör att fågeln har så bra förutsättningar som möjligt att klara av en lång flyttning till övervintringsområdena.

Andra arter ruggar inte förrän de har kommit fram till sina övervintringsområden, så gör t. Höken Om det inte är en enskild ruggad fjäder som vi finner på våran skogspromenad utan en mängd fjädrar runt en stubbe så är det oftast ett plockat rovfågelsbyte.

Det brukar vara en sparv- eller duvhök som har slagit en fågel och plockat av alla fjädrar och dun från fågelkroppen så att det går lättare att flyga hem till boet med bytet. När vi kontrollerar tornfalk- och slaguggleholkar så finner vi ofta fjädrar från deras byten inne i holkarna.

Kännetecken Vad är det då man ska titta på i första hand när man ska artbestämma en fjäder? Det är lättast att artbestämma de stora fjädrarna, hp, ap och sp, men även de små kroppsdunen samt ving och stjärttäckarna kan vara till god hjälp. Det är ofta på dunen som färger, droppfläckar, vattring, brokighet och liknande syns bäst.

En viktig kunskap är att kunna se på fjädrarnas form var på fågeln de har suttit. Om vi hittar en fjäder och kan konstatera att det är t. Med hjälp av dessa parametrar så kan man ofta härleda fjädern till rätt fågelart. Givetvis är det enklare om man är van och har viss erfarenhet av fjädrar.

Detta gäller även om man finner fjädrar vid ett rovfågelbo. När man har artbestämt dem så vet man ganska väl vad fåglarna vid det boet har livnärt sig av. I nästa del ska jag skriva lite mer ingående om hp, ap och sp samt ta upp några exempel. Del III Det som är lättast att artbestämma är utan tvekan de stora konturfjädrarna, handpennor, armpennor och stjärtpennor.

De är stora, i förhållande till kroppsdun, så att man ser både form och färg tydligt. Det går också bra att urskilja vissa mönster såsom streck, färgfält och vattringar. Många gånger är även biotopen och årstiden då fjädern hittades till stor hjälp vid artbestämningen.

Då går det genast att utesluta vissa arter som ej finns i sådan biotop eller vid den tiden på året. Fåglar som finns här på sommaren kan till exempel uteslutas på sen höst, vinter och tidig vår. På samma sätt går det att räkna bort många kustfåglar i skogsmark och vise versa.

Handpennor Handpennorna som sitter ytterst på fågelns vingar är vanligtvis tio till antalet men kan även vara någon eller några fler på vissa arter. De yttersta handpennorna är kortast för att hela tiden öka i längd inåt vingen till den längsta som är nummer beroende på fågelart.

De återstående handpennorna blir kortare igen och blir allt mer likt armpennor. Det beror på vilken handpenna som är längst, och den inbördes längdskillnaden på dem, hur fågelns vingspetsar är formade. De kan vara alltifrån smala och spetsiga som en svala till breda och runda som en tofsvipa.

Det bästa kännetecknet för en handpenna är att den är lång och smal samt ganska rak sett uppifrån. Ser man den från sidan är den mer eller mindre böjd, lätt C-formad. På exempelvis höns-, och sjöfåglar är de ganska kraftigt böjda.

Lägger man fjädern på ett bord så att den ligger på spolens ända och på fjäderspetsen blir det ett mellanrum på flera centimeter mellan bordsskivan och fjäderns mitt. Handpennornas ytterfan är väldigt smala och ofta är den övre halvan av fanet betydligt smalare än på den nedre halvan.

Det brukar vara en markant övergång från det bredare till det smalare ungefär mitt på fjädern. Denna inskärning, fanet smalnar av, är annorlunda på de olika handpennorna. Längre in på vingen sitter inskärningen högre upp på fjädern för att helt försvinna på de innersta handpennorna.